Sommarlov!
För många sol, bad, glass och ledighet, för många andra frustration, ostrukturerade dagar och stor oro….
För alla dessa familjer med barn och ungdomar med dolda funktionshinder (t.ex ADHD, ADD, Tourettes syndrom, damp mm.) kan sommarlovet vara en 10 veckor lång kamp med stor oro.
Dessa barn och ungdomar fungerar bäst i strukturerade och förutsägbara miljöer, något som sommarlovet sällan är. Man är uppe längre, sover längre, äter på oregelbundna tider och är allmänt oorganiserad.
När man är ledig kan man umgås med kompisar och vara ute på stan. När ungdomar samlas uppstår ibland en ”maktkamp” och har ungdomarna då druckit alkohol och på grund av sitt funktionshinder har svårt med impulskontrollen kan vad som helst hända – och det gör det också, alltför ofta.
Slagsmål, fyllekörning, inbrott och droganvändning. Och hemma sitter föräldrarna med sin oro och frustration och känner sig maktlösa. Att de dessutom ständigt får höra att de är slappa och inte bryr sig om sina barn gör inte saken bättre – det kan tvärtom leda till att de ger upp och själva tar till droger och till slut tycker att det är lugnast när barnen inte är hemma…..
Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Förhoppningsvis inte.
Men skall vi komma ifrån det är det dags för en kraftfull utbildningsinsats för alla som finns runt dessa familjer: förskolepersonal, MVC-personal, BVC-personal, skolpersonal och personal på socialkontoret i första hand och sedan alla andra vuxna i nästa steg.
Vi måste få ett samhälle där man vet vad det här innebär och där man vågar prata om det.
Att man 2011 har sådana kompetensbrister när det gäller dessa funktionshinder är mycket anmärkningsvärt och måste snarast åtgärdas.
Det finns naturligtvis personal som gör ett fantastiskt jobb, men de är tyvärr för få.
Att dessa familjer får stöd och hjälp tidigt är en förutsättning för att det skall fungera i ett senare skede.
Detta är allas vårt ansvar!
3 kommentarer:
Och sen hade det behövts familjestöd till dagens dysfunktionella familjer där många gång båda föräldrarna har diagnos, ofta utan att ha det på papper...
Ju mer jag lär mej och ser, desto mer ser jag att det fattas hjälp och stöd...
Tack Tigrinnan, flera som upptäcker det väldigt urusla välfärdsland vi lever i. Diagnos eller inte, behöver en familj hjälp så ska den få det. Men så enkelt är det ju inte.
Måste poängtera att god hjälp kan man få, om man orkar stå på barikaderna, fäktas och gråta blåd i några år. Plötsligt så händer det. Men det ska INTE vara så.
Skicka en kommentar