Igår var jag med om en något tragikomisk händelse när jag skulle justera Barn- & utbildningsnämndens au:s protokoll.
I ärendet "Läsårstider" hade justeraren lagt till ett yrkande i efterhand när han justerade protokollet förra veckan. Eftersom något yrkande inte framförts på mötet strök jag naturligtvis det när jag justerade protokollet. Nämndssekreteraren hade inte heller hört eller antecknat något yrkande på mötet.
Jag ringde upp honom och meddelade detta samt att ett protokollsblad därför skulle justeras om av honom. Han hävdade att han hade framfört ett yrkande och att han inte skulle ge sig på den punkten. Jag ringde då upp arbetsutskottets tredje ledamot men inte heller han hade uppfattat något yrkande och slutligen talade jag med förvaltningens ekonom som också var med på mötet men inte heller hon hade hört något yrkande.
Saken var därför ganska klar: om fyra personer på mötet inte hört något yrkande har det med största säkerhet inte förekommit något yrkande.
Justeraren kom för att justera om protokollet och var mycket upprörd och hävdade fortfarande att han var helt säker på att han lagt ett yrkande (trots att ingen annan på mötet hört det!)
För att på något sätt "rädda ansiktet" var det helt plötsligt mitt fel att yrkandet inte uppfattats! Att jag hade varit en sådan dålig ordförande och att det var därför som yrkandet inte hade uppfattats av någon! Snacka om en desperat efterhandskonstruktion för att dölja sitt eget misslyckande.
Jag förstår att justeraren ville ha med ett eget yrkande, eftersom han och flera andra redan meddelat via pressen att de hade bestämt sig för hur det skulle bli i frågan, och just därför satt jag på mötet och väntade på att han skulle yrka - men det kom aldrig något yrkande och då blir förslaget till Barn- & utbildningsnämnden helt enkelt arbetsutskottets förslag. Det är inget konstigt med det.
Det är mänskligt att fela - men lägre än Glocalnet att skylla sina misstag på någon annan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar